Senast i gårkväll kikade jag på en kartbild över Linnégatan i Göteborg. Den är både bred och smal på samma gång. Det är mycket som ska få plats. Bilparkering, bilkörfält och kollektivtrafikkörfält tar upp åtminstone hälften av gatans bredd. Ytterligare en stor del upptas av grönska och uteserveringar. Sedan har vi gångbanan, och ihop med den ligger den drygt meterbreda cykelbanan (en på varje sida i vardera riktning). Ett problem här är att cykelbanan och gångbanan har ungefär samma röda färg. Det är svårt att se skillnad. Jag satt och funderade på om gatan inte kunde göras om så att hastigheten sänks för bilar, och att cyklar flyttas ut till bilvägen, ungefär som på Östra och Västra hamngatorna. Bilvägen blir en "bc-bana" (bil/cykel-bana).

Här är en bild på gångbanan/cykelbanan på Linnégatan (foto: Suneson.se). Cykelbanan utgör det närmaste röda fältet i bild (med vattenpölen), och gångbanan det bortre röda fältet. Blogginlägget fortsätter under bilden.

I dag skriver Göteborgs-Posten en artikel med rubriken "Det går snart inte att ha bil i stan". I artikeln nämns förslag till miljöprogram i Göteborg, bland annat att göra om Linnégatan till en cykelfartsgata. Cykeln får återgå till fordonsvägen, som det fordon det är, istället för att buntas ihop med långsamtgående gångtrafikanter vilket skapar friktion och irritation.

På en cykelfartsgata ska bilar anpassa sin hastighet till cyklisterna. Artikeln säger att "Motorfordon ska inte bara anpassa hastigheten till cyklisterna utan också lämna företräde till cyklister och inte köra om dem." I fallet med Linnégatan tror jag att både gångtrafikanter och cyklister skulle vinna på att gatan blir cykelfartsgata. Gångtrafikanter får sitt utrymme för sig själva. Och cyklisterna och bilisterna håller någorlunda samma tempo på gatan. Fast jag tror inte man ska överdriva användandet av cykelfartsgator. Så långt det är möjligt bör cyklister få ha tillgång till sina egna cykelfält/körbanor/cykelbanor för bästa framkomlighet.

Enligt artikeln minskade dödsfallen med en tredjedel på gator som blev så kallade "cykeltrafikgator" i centrala Linköping. Biltrafiken minskade när hastigheten sänktes till 25 km/h. I Stockholm föreslog centerpartisten Per Ankersjö nyligen att man skulle bygga cykelfartsgator. Förslaget fick viss kritik, bland annat av cykelbloggaren Krister Isaksson, som menade att cykelfartsgator är att börja i fel ände.

I dagens GP-artikel säger en man som då och då cyklar men även behöver bilen ibland att "Jag tycker de är för jävliga mot bilister. Det går snart inte att ha bil i stan". Man får inte glömma att gatorna i sin helhet från början användes av alla trafikslag. När de olika fordonen sedan blev fler och snabbare började man att separera trafikslagen, och det största och mest centrala utrymmet fick bilen. I stan borde, enligt min mening, de långsamtgående och utrymmessnåla trafikslagen prioriteras, såsom gångtrafikanter och cyklister – dvs trafikslag som används för att ta sig kortare sträckor. Bilen bör användas vid längre sträckor. Inte för att ta sig till godisaffären eller pizzerian 500 meter bort. Och 5 km tar normalt bara 20 minuter att cykla. Nu finns även så kallade lastcyklar (att jämföra med lastbilar), där man kan lägga matkassar. Här är exempel på lastcyklar.

Jag har förstås filmsekvenser från Linnégatan. Eftersom jag cyklar lite fortare än genomsnittscyklisten, så går det rätt trögt på de smala cykelbanorna längs Linnégatan. Det är svårt att ta sig förbi. Hade bilvägen även tillåtit cykeltrafik hade cyklister med olika tempo kommit fram lättare. Jag kommer att lägga ut cykelfilmer från Linnégatan längre fram.